Bariton – basukulele

Baritonukulele och basukulele: två olika storlekar, två olika spelstilar

Baryton- och basukulelen upptar de två lägsta ändarna av ukulelespektrumet, men de fungerar inte enligt samma instrumentella logik. B BaritonukulelenB är cirka 76 cm lång, med en stränglängd på 483 mm jämfört med 432 mm för en tenor. Den stäms i DGBE – de fyra bassträngarna på en klassisk gitarr – vilket gör den till en direkt övergång för gitarristen som vill ha ett lätt reseinstrument utan att behöva lära sig ett nytt greppsystem. Basukulelen stäms däremot i EADG precis som en elbas, med en kropp i konsert- eller tenorstorlek och strängar av polyuretan eller silikonelastomer som genererar grundfrekvenser som är omöjliga att uppnå på ett instrument i detta format med konventionella strängar.

Baritonukulele: vad som verkligen skiljer sig från tenoren

Förlängningen av stränglängden till 483 mm förändrar två konkreta parametrar: strängspänningen och avståndet mellan banden. Med en längre svängningslängd ökar spänningen för att bibehålla tonhöjden, vilket ger ett hårdare anslag än på en sopran- eller konsertukulele. Avståndet mellan banden ökar proportionellt, vilket gynnar vuxna med medelstora till stora händer, men kan hämma de små fingrarna. De flesta barytoner i instegsklassen (märkena Kala, Ortega, Flight) levereras med strängar av spunnet nylon eller fluorokarbon i medelhög spänning. Att byta till strängar av typen Worth Brown fluorokarbon eller Aquila Nylgut Baryton förbättrar avsevärt tonernas definition i de höga lägena, bortom 7:e bandet, där de billiga originalsträngarna tappar sin intonationsprecision.

När det gäller instrumentbyggnad ger en baryton med massivt mahognylock och botten för 180–250 € varma mellanregister med en naturlig, långsam avklingning, vilket passar bra för fingerpicking-ackompanjemang. En modell med massiv gran i lock och laminerad mahogny i botten och sidor i samma prisklass ger en tydligare framåtriktad projektion och bättre klarhet i diskanten vid strumming. Sadel och nut i äkta ben, som finns på modeller från 150 € hos märken som Baton Rouge eller Cordoba, förbättrar överföringen av vibrationer vid tomtoner och minskar det surrande ljudet från banden i första läget som man systematiskt observerar på sadlar och nutar i gjuten ABS-plast i lägre prisklasser.

Stämskruvar och stämhållning på barytongitarren

Barytongitarrer levereras ofta med kugghjulsmekanismer med utväxlingsförhållandet 14:1 eller 18:1, till skillnad från de mindre sopranmodellerna som fortfarande ofta använder friktionsmekanismer. Ett utväxlingsförhållande på 18:1 innebär att ett helt varv på knappen ger 1/18 varv på rullen: finjusteringen är precis och den gradvisa avstämningen mellan två spelsessioner minskas avsevärt. På en baryton som är avsedd för regelbunden användning är det inte en detalj i instrumentbyggandet att kontrollera detta utväxlingsförhållande före köpet, utan ett kriterium för direkt spelbarhet, särskilt om instrumentet förvaras i ett rum som utsätts för säsongsmässiga temperaturvariationer.

Basukulele: akustisk klangkropp, elektrisk basprojektion

Principen för basukulelen vilar helt på dess strängar. Standardsträngar av nylon eller fluorokarbon kan inte producera basens grundfrekvenser på 50–100 Hz på en 50 cm lång kropp. Tillverkarna kringgår denna fysiska begränsning med strängar av mjuk polyuretan (serien Aquila Thundergut) eller silikonelastomer (Pahoehoe från Road Toad Music): dessa strängar, som är mycket tjockare än klassiska strängar trots sin låga massa, vibrerar långsamt och går ner i de djupa tonerna med en lätt spelkänsla. Det akustiska resultatet utan förstärkning är diskret, men en elektroakustisk basukulele med inbyggd mikrofon (Shadow, Fishman eller Kala U-Bass eget system) ansluten till en liten aktiv högtalare på 10 W eller en basförstärkare för repetition ger ett ljud som är fullt användbart för en kammarmusikgrupp, en duo eller en inspelningssession med hörlurar.

Kala U-Bass populariserade formatet från och med 2010, med en mensur på 508 mm, en kropp i mahogny eller koa och Pahoehoe-strängar som standard. Spänningen i dessa silikonsträngar är mycket låg, vilket underlättar övergången för en nybörjare på bas eller en musiker som byter från ett annat stränginstrument. Aquila Thundergut-strängarna, som är direkta alternativ, ger en något mer definierad anslagskänsla och en stabilare stämning vid torrt väder, men känns något mindre smidiga. Båda är kompatibla med de flesta stall och sadlar för basukuleler, förutsatt att man kontrollerar sadelns spår före montering.

Valet: baryton- eller basukulele beroende på användningsområde

Gitarrist som vill ha ett kompakt instrument med omedelbar greppkänsla: baryton DGBE, mensur 483 mm, 18:1-växlade stämskruvar, Worth-strängar av fluorokarbon eller Aquila Nylgut Baryton, massiv furu som lock om budgeten överstiger 180 €.
Basist eller orkestermusiker som söker en bärbar bas: basukulele med inbyggd mikrofon, strängar av Pahoehoe eller Thundergut, kropp av mahogny eller koa, passiv eller aktiv förförstärkare beroende på användning på scen eller i studio.

Skötsel och förvaring av baryton- och basukuleler i massivt trä

En kropp av massivt trä, oavsett om det är en baryton i mahogny eller en basukulele i koa, reagerar på förändringar i luftfuktigheten. Den ideala förvaringsfuktigheten ligger mellan 45 och 55 % relativ luftfuktighet. Under 40 % krymper träet, stränghöjden stiger, mikroskopiska sprickor kan uppstå på locket och benstämstolarna kan förskjutas. En enkel fuktighetsbevarare för fodralet för 10 € (typ Oasis eller D’Addario Planet Waves) räcker för att stabilisera ett instrument som förvaras i sitt fodral mellan spelningarna. Basukuleleler med kropp av plast eller kompositmaterial, som erbjuds av vissa märken i instegsklassen, undgår detta problem men offrar den naturliga resonansen på hållbarhetens altare.