Plektrum ukulele: filt, nylon, capo, jack

Plektrum, capo och jack för ukulele: vad varje tillbehör konkret förändrar

En sopranukulele stämd i GCEA ger fyra grundtonarter. Sätts en capo på andra bandet transponeras instrumentet till AEF#B utan att vänsterhandens teknik behöver ändras, vilket öppnar för ovanliga tonarter utan nya barréackord. Ett plektrum av filt på 2 mm ändrar stränganslaget radikalt och gör en konsertukulele hörbar även i en akustiskt belastad miljö. En jack-endpin på en passiv ukulele förvandlar ett salonginstrument till ett sceninstrument, förutsatt att hålformat och elektronik matchar impedansen hos piezo-omvandlaren. Gemensamt för dessa tre tillbehör är att de utvidgar instrumentets möjligheter utan att ändra det oåterkalleligt.

Capo för ukulele: tryck, halsbredd och intonation

En capo för ukulele går inte att ersätta med en standardcapo för gitarr. Halsbredden ligger mellan 34 och 36 mm på sopran, 36 och 38 mm på konsert, och 38 till 40 mm på tenor. En gitarrcapo byggd för 43 till 48 mm sticker ut över resonansbotten, ger ojämnt tryck på ytterstängarna och förvränger intonationen redan från första bandet. Formatet är därför det första kriteriet, före pris eller märke.

Klämkapodaster kontra skruvkapodaster

Klämkapodaster (spring capo) dominerar marknaden och sätts på snabbt, men trycket kan inte justeras. Det blir ett problem på instrument med hög stränghöjd från fabrik: för högt tryck drar strängarna bort från sadeln och höjer intonationen över det tempererade, så att öppna ackord låter falska. Skruvkapodaster kalibreras mellan cirka 0 och 5 kgf och kompenserar för skillnader i stränghöjd mellan modeller. På en ukulele med låg, väljusterad stränghöjd räcker en klämkapodaster för 8 till 12 euro. Överstiger stränghöjden 3 mm vid tolfte bandet på diskantsidan är en skruvkapodaster att föredra.

Delkapodaster för alternativa stämningar

Delkapodaster, spider capos, täcker bara två eller tre strängar och gör det möjligt att nå öppna stämningar som är omöjliga att lägga manuellt på fyra strängar. Det är en nischprodukt, men användbar för den som utforskar omstämningar som baryton-DGBE eller alt-ADF#B med återgående D.

Plektrum till ukulele: filt eller nylon, tjocklek och spelteknik

Ukulele spelas traditionellt med fingrarna, tummen eller pekfingret. Ett hårt plektrum av celluloid eller Tortex på nylonsträngar ger ett hårt anslag, ett tydligt knäppande ljud och kort sustain, eftersom nylon- eller Nylgut-strängen inte är gjord för sidoglidning mot hård plast. Rätt plektrum till ukulele är av filt eller mjuk nylon, tunnare än 0,60 mm.

Filtplektrum, 2 till 4 mm tjocka, är standard för strumming. Den porösa ytan absorberar en del av slagenergin i stället för att överföra den fullt ut till strängen, vilket ger ett runt anslag, kontrollerad volym och en klang som inte sliter på resonansbotten hos lätta träslag som lind eller sapele. Ett 2 mm plektrum passar snabbt och artikulerat spel; ett 4 mm plektrum ger mer volym men saktar ner ackordbytena för en ovan hand.

Tunna nylonplektrum, 0,38 till 0,50 mm, av typen Dunlop Nylon Standard, ger plockande spel på Nylgut- eller fluorokarbonsträngar utan överdrivet knäppande ljud. De passar melodiska arrangemang på tenor- eller barytonukulele, där precision ton för ton väger tyngre än ackordstrumming. På sopran eller konsert är fördelen mindre tydlig, eftersom den korta stämomfångslängden, 338 mm på sopran och 432 mm på konsert, redan begränsar dynamiken vid solopicking.

• Filt 2 mm: snabbt strumming, runt anslag, nybörjarvänligt utan förstärkning
• Filt 4 mm: högre volym, långsammare anslag, för att projicera ljudet i belastad akustik
• Nylon 0,38-0,50 mm: artikulerat plockande på tenor och baryton, melodiska arrangemang
• Celluloid under 0,46 mm: endast på fluorokarbonsträngar, bör undvikas på Nylgut

Jack-endpin och pickupsystem för elektroakustisk ukulele

Endpin-uttaget är anslutningspunkten mellan den inbyggda piezogivaren under stallskyddet och en förförstärkare eller ett scenbord. På en elektroakustisk ukulele i instegsklass är det förinstallerat med en 9V-driven förförstärkare i kroppen. På en akustisk modell utan elektronik kräver installationen ett hål vid fästknappen, oftast 10 mm för en 6,35 mm-kontakt eller en TRS-stereokontakt beroende på valt system.

Skillnaden mellan en TS-monokontakt och en TRS-stereokontakt är avgörande. En passiv piezogivare ansluts via en 6,35 mm monokontakt med hög utgångsimpedans, mellan 1 och 10 MΩ, och kräver en extern förförstärkare eller DI-box för att inte tappa diskanten i kabeln. Ett aktivt system med 9V-batteri har förförstärkaren inbyggd och använder en TRS-kontakt där ringanslutningen kopplar in strömmen vid anslutning, vilket sparar batteri. Byts kontakten utan att man kontrollerar om systemet är aktivt eller passivt blir anslutningen funktionell men ljudet försämras, med svag signal eller förlorad definition i diskanten.

För installation utan borrning finns pickupsystem med magnetklämma på rosetten eller självhäftande givare på locket, anslutna via en monokontakt på framsidan. Lösningarna är helt reversibla och fungerar bra för sporadisk scenanvändning med låg monitorvolym, men ersätter inte ett piezosystem monterat under sadeln för regelbunden förstärkt scenanvändning. Kompletta system kombineras ofta med en förstärkare eller mikrofon anpassad till ukulelens signalnivå.

Komplettera valet: capo, plektrum och tillbehör som hör ihop

En nyinstallerad capo eller ett byte till filtplektrum ändrar ofta intonationen marginellt, vilket gör en avstämning med stämapparat till en rutin snarare än ett undantag efter varje byte. Ett plektrum förvaras lämpligen i fodral eller etui tillsammans med instrumentet för att inte tappas bort mellan spelningar, och för scenanvändning underlättar en justerbar rem hanteringen när händerna växlar mellan strumming och plockande spel. Rätt kombination av dessa tillbehör beror på instrumentets storlek, stränghöjd och användningsområde snarare än på ett enskilt universallösning.